French Painter, 1836-1902 French painter, printmaker and enamellist. He grew up in a port, an experience reflected in his later paintings set on board ship. He moved to Paris c. 1856 and became a pupil of Louis Lamothe and Hippolyte Flandrin. He made his Salon d?but in 1859 and continued to exhibit there successfully until he went to London in 1871. His early paintings exemplify Romantic obsessions with the Middle Ages, while works such as the Meeting of Faust and Marguerite (exh. Salon 1861; Paris. Mus. d'Orsay) and Marguerite at the Ramparts (1861; untraced, see Wentworth, 1984, pl. 8) show the influence of the Belgian painter Baron Henri Leys. In the mid-1860s Tissot abandoned these tendencies in favour of contemporary subjects, sometimes with a humorous intent, as in Two Sisters (exh. Salon 1864; Paris, Louvre) and Beating the Retreat in the Tuileries Gardens (exh. Salon 1868; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 45). The painting Young Ladies Looking at Japanese Objects (exh. Salon 1869; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 59) testifies to his interest in things Oriental, and Picnic (exh. Salon 1869; priv. col., see 1984 exh. cat., fig. 27), in which he delved into the period of the Directoire, is perhaps influenced by the Goncourt brothers. Tissot re-created the atmosphere of the 1790s by dressing his characters in historical costume.  Related Paintings of James Tissot :. | A Woman of Ambition (Political Woman) also known as The Reception | Hagar and the Angel in the Desert | Autoportrait | Going to Business | London Visitors |
Related Artists:
George L. Seymour
British, act. 1876 - 1916 Seymour was a son of Lord Hugh Seymour (himself a son of Francis Seymour-Conway, 1st Marquess of Hertford) and Anna Horatia Waldegrave (a daughter of James Waldegrave, 2nd Earl Waldegrave) and entered the Royal Navy in 1797. He captained HMS Pallas during the Battle of Basque Roads and HMS Leonidas and HMS Fortun??e during the War of 1812. For his part in the latter war, he was appointed a CB in 1815 (alongside many other Captains) and a KCH in 1831 (and later a GCH in 1834). He rose through the ranks in the navy over the years and in 1852 was appointed a KCB (and later a GCB in 1860) and finally as an Admiral of the Fleet in 1866.
Ignacio Zuloaga
Spanish Painter, 1870-1945 was a Spanish Basque painter, born in Eibar, in the Basque country, near the monastery of Loyola. He was the son of metalworker and damascener Placido Zuloaga and grandson of the organizer and director of the royal armoury in Madrid. In his youth, he drew and worked in his father's workshop. He was educated by the Jesuits in France. His father wanted him to be an architect, and with this objective in mind, he was sent to Rome, where he immediately followed the strong impulse that led him to painting. After only six months' work he completed his first picture, which was exhibited at the Paris Salon of 1890. Continuing his studies in Paris, where he lived for five years, he was strongly influenced by Paul Gauguin and Henri de Toulouse-Lautrec. Only upon returning to his native land did he find his true style, which is based on the national Spanish tradition embodied in the work of Diego Velazquez, Francisco de Zurbaran, El Greco, and Francisco Goya. Bleeding Christ; or Blood Christ (El cristo de la Sangre) (1911)His own country was slow in acknowledging the young artist whose strong, decorative and rugged style stood in opposition to the styles of well-known modern Spanish artists such as Fortuny, Madrazo,
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.